Veckans recensioner (v48)




Jedi Mind Tricks - A History of Violence





Först ut denna vecka har vi den hårdrappande trion Vinnie Paz, Jus Allah och Stoup (producent/dj), som bildar gruppen Jedi Mind Tricks. Har du hört någon av deras skivor, från debuten "The Psycho-Social, Chemical, Biological, and Electro-Magnetic Manipulation of Human" (1997) till "Servants In Heaven, Kings In Hell" (2006), så vet du vad som väntar. Bara titlarna får en att undra vad fan dom håller på med. Jo, jag ska säga dig vad dom håller på med - något utav de hårdaste och mörkaste som du kan stöta på inom hiphopen. Blir ni rädda?! Bra, det var meningen också.


JMT visar direkt från början av det nya albumet, History Of Violence, att dom inte har ändrat på sin stil. Jo, en grej har förändrats - Jus Allah är tillbaks i gruppen för första gången sen skivan "Violent By Design" (1998), men annars är sig allt likt. Vinnie fortsätter att kicka sina sedvanligt brutala och smått sadistiska rapp ("I am the annihilator, put apocalypse on lines of paper/ We can go toe to toe and see who's rhyme is greater/ I don't think you ever wanna step inside the chamber/ I don't think you wanna see inside the eyes of Vader..."), samtidigt som Stoup.. Ja, vad ska man säga, Stoup leverarar sjuka beats, som på Monolith eller den intelligenta Trail of Lies, och bevisar åter igen att han är en utav dom bästa och mest understattade producententerna inom hiphopen idag.


Gillar du gangsta shit... glöm det. Detta är gansgta-rap gånger två mätt i hårdhet, alltså riktitg harcore hiphop. Och vet du vad det bästa med JMT och deras skivor är? Låtarna handlar om allt mellan himmel och jord förrutom just klychig rap om cash och knulla brudar.  



Lyrik: 4.5/6    Beats: 5/6          Totalt betyg: 4.5/6 






T.I. - Paper Trail





Vi vänder oss 360 och blickar mot Atlanta och T.I. - "söderns Jay-Z" (som han oftast kallas för). Det är inte alltid lätt att göra en comeback efter upprepade problem med lagen, förluster av nära och kära (dotter och bästa kompis) och andra personliga motgångar som drabbat denna herre på sistånne. TI lyckas svälja allt detta och är fast besluten på att bjuda oss på ett mer personligare, än vanligt, sjätte album. Det är en sak jag inte förstår dock. Varför ge ut hela 6 singlar innan själva albumet ens hade kommit ut? Nåja, låt oss ta en titt på det.


TI är rappmässigt stark och det bevisar han direkt på albumets intro 56 barz. "Paper Trail" bjuder på låtar för alla smaker. Du hittar personliga My life your entertainment och Slide show, eller klubbvältare som den Swizz Beats proddade Swing ya rag. Varför inte skryta lite i den Kanye-producerade Swagger like us (officiel video) tillsammans med demonrapparna Lil Wayne och Jay-Z. Denna kan helt klart vara en av kandidaterna till "årets låt" när hiphop 2008 summeras i december. Till och med, den löjligt irriterande, Live your life lyckas T.I. och Rhianna rädda med sin sköna rap, respektive sång (den blir ändå uttjatad tack vare NRJ). Ett stort minus är ett antal utfyllnadslåtar på skivan (bl.a. Every chance i get) som han lika gärna kunde ha skippat.


Vad ska man säga... T.I, you've done it again. Med hjälp utav grymma producenter, gäster och sina ärliga, från-botten-av-mitt-hjärta texter så får han behålla sin självutnämnda titel, "King of The South", åtminnstånne ett tag till.



Lyrik: 4/6    Beats: 4/6          Totalt betyg: 4/6 


Whatever You Like (videon till singeln)
No matter what (musikvideo)






Q-Tip - The Renaissance





Under 90-talet när A Tribe Called Qest var som störst var jag bara ett barn. Precis som alla barn som lyssnar på rap så tyckte man mest om dom "coola" rapparna, som Snoop eller Biggy. Inte "vuxen-rap" över jazziga beats som Tribe kom med. Det var först långt efter att dom splittrades, 1998, som jag lärde mig att uppskatta deras musikaliska geniallitet. Som en av gruppens medlemmar var Q-Tip först ut med en soloskiva efter splittringen, men det skulle dröja hela nio år till uppföljaren - "The Renaissance".


Det första jag lägger märke till är att skivan "bara" innehåller tolv låtar, men ni vet mycket väl att det inte alltid är kvantitet före kvalitet. I detta fall stämmer det mycket bra. Q-Tip radar upp den ena härliga låten efter den andra och när man tror att det inte kan bli bättre så dyker det upp mästerverk som Dance on The glass och J-Dilla producerade Move (officiel video). Alla vet ju att Q-Tip + Dilla(R.I.P.) inte kan resultera i något annat än högklassig hiphop (checka in t.ex. den förra skivans två singlar Breathe and Stop och Vivrant Thang). Albumet avslutas med låtar som Life Is Better (feat. Norah Jones) - en kärleksförklaring till Hip-Hopen.


Just när jag trodde att Nas och Lil Wayne skulle slåss om titlen "årets album" så dyker det upp en tredje kandidat, och just när jag trodde att det var 2008 så får "The Renessaince" mig att tro att vi är tillbaks i hiphopens gyllene era. Q-Tip ger oss rak-på-sak hiphop, utan massa konstigheter, utan massa skryt om hur bättre han är än andra, eller klagosång om hur hiphop var bättre förr. Han vet om att han är en legend i gejmet och att han inte har något kvar att bevisa. Till alla Tribe-fans som har längtat till denna skivan - ni har något som ni kan stilla er hunger med till 2017... dvs. nästa gång han ger ut en skiva?


Lyrik: 4.5/6    Beats: 5.5/6          Totalt betyg: 5/6 


Getting Up (musikvideon till fösta singeln)







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0